APELSINER
1.
Min far går bort i snön
genom träden,
bort i snön
Han skalar en apelsin,
citrusdroppar i snön
finns blommorna kvar?
finns våren kvar?
Min far går igenom snö
och land
och tid
och snön som faller är inte hans
finns landet kvar?
finns våren kvar?
Min far går bort i snön.
Mot himlen bort går min far,
ett stråk över gatan,
solen som kommer sen
kommer våren då?
kommer blommorna då?
2.
Långt senare åker jag tåg med en man i min famn
morgonens djungler,
djupa för oss
en ny dag
en ny tid
men till sist,
vi går av
jag vänder mig om
ser tågets säten,
ett apelsinskal lämnas kvar
och lämnar på sätet ett liv
3.
En annan sal
den tom av barn
ljudet av lekt liv som rinner
genom väggarna
fönstren som sträcker sig från tårna
och uppåt
i knät skalar hon en apelsin
kött till dig min vän
vitaminer till dig mitt barn
livet kommer sen
först apelsiner
4.
Jag undrar om det fanns en tid innan apelsiner
innan min far gick bort
innan tåget gick
innan kvinnans mjuka händer om frukten
APELSINER, SNÖ
tiden är bilden
Min far går bort i snön. Långsamt går han genom det vita landskapet och skalar en apelsin. Ingenting annat lever längre och min far går långsamt som i sömn, tung och lätt på samma gång, en rörelse bort, ut ur bilden, han rör sig i dess kanter, som om det inte går att närvara under den himlen, som om det inte riktigt finns en bild som återställer, som talar och lever, för ingen bild kan längre leva när själva objektet vandrar ut ur bild.
efter/innan
Jag sitter i en sal tung av lek, frånvaron av barn, det sista solljuset som rinner längs med väggarna, jag försöker fästa det, fånga ljuset inför natten, spara, hela barndomen handlar om att spara, bevara och hålla kvar. Det finns bara rörelser bortåt, ifrån, någon som lämnar och inte hämtar. Senare i någons famn, hon såg mig i det strimmiga ljuset mellan mörker. I knät håller hon mig medan hon skalar en apelsin, doften som slår upp, slår ut i ansiktet som efter sömn, varsamt lyfter hon av skalet och sjunger,
kött till dig min vän
vitaminer till dig mitt barn
livet kommer sen
först apelsiner
Min far går igenom snö, och land och tid, och snön som faller är inte hans, snölandskapen glider isär, kontinenter som rör sig under och ovan varandra. Till sjöss står himlen still, ingen kan äga det rummet mellan mörker och ljus, som rörelserna under havsytan, ständigt reflekterande, om inte jag finns finns inte heller du,
kanske återser vi varandra vid haven, utan apelsiner, utan snö, med ingenting kvar att äga, knappt ens en bild.